idag i skolan satt vi som vanligt och snackade och chillade under torsdagshåltimmen och vi satt åtta pers om jag inte minns fel när vi diskuterade och kom fram till att av alla åtta där så hade sex av oss skilda föräldrar. när jag tänkte efter så är det verkligen mycket. 6/8.

jag och en annan tjej var det som har gifta föräldrar och det kanske mest chockerande var att de andra ofta blev förundrade över barn som har gifta föräldrar bara för att skilsmässor är så vanligt idag. eller vanligt och vanligt, det kan ju defineras.
i SVD under några dagar har det varit en serie om skilsmässor. den artikeln jag läste grundligast var en där mamman och pappan flyttade varje vecka istället för barnen. Föräldrarna försökte undvika varandra till hundra och så fort det var ett byte skulle det gå smidigt och ingen skulle behöva träffa den andre.
jag måste ge dem tummen upp, som låter barnen ha kvar huset, deras liv och deras vardag (i princip).

i min släkt så har min farmor och farfar skiljts sig, för massvis med år sedan då jag inte var påtänkt för fem öre. idag har de en ganska bra relation och det är inte konstigt alls när vi alla träffas, plus att eftersom de alltid (under mitt liv) bott på varsitt håll så har det ju inte varit något konstigt. så pappa, han är ju skilsmässobarn. det känns jättekonstigt att säga det för jag tänker så sällan på det.
mina föräldrar har några gånger per år "konversationer" då de går på promenad och kommer hem vid olika tillfällen, sen när man typ ska gå och lägga sig är allt som vanligt igen. så jag uppskattar ju att de inte står och skriker på varandra och de har ju varit ihop sen att de var 19 så jag antar att det är så dom har jobbat fram deras "problemlösning". definitionen normal så jävla begränsad så man kan ju knappast säga att det kan finnas ett rätt sätt att bråka på.

när jag var liten så var jag alltid rädd för att mamma och pappa skulle skiljas, det skulle liksom vara världens undergång. men idag är jag egentligen ganska så bekväm med hur jag skulle kunna hantera situationen ifall det (ändå, Gud förbjude) uppstod. fast det skulle ju såklart vara en undergång idag också, fast en jag skulle kunna tackla på ett bättre sätt. 

jag undrar dock om man kommer att fortsätta att gifta sig om hundra, femhundra år? det kanske har försvunnit på grund av alla skilsmässor. på grund av hur lätt det (i USA) är att få rätt till att viga personer. kanske skulle det vara sämre? kanske skulle folk inte se någon utväg eftersom att det inte skulle finnas någon juridisk väg ut, fast då skulle det väl kanske inte finnas någon juridisk väg in, eller? 
hur som helst så kanske man borde prova på att bara ha en stor fest, klä sig vackert och fira att man hittat varandra, skippa alla extremt påkostade ting och fokusera på kärleken?
men vad vet jag? ty endast ett litet flickebarn! /emmi